Nu när den nybildade regeringen precis fällts av ett ”socialkonservativt” och nationalistiskt parti,
varför ytterligare ett inlägg om identitetspolitik? För att dessa två företeelser hänger
ihop. Det viktigaste med Åsa Linderborgs text, som kopplade samman identitetspolitik med ett
”polisiärt medvetande”, var att den föreskrev vänstern en nödvändig dos självkritik. Om man på
allvar vill analysera den ideologi som råder för tillfället, då kan inte den man själv gladeligen
befinner sig inom undantas. Kanske är den inte är så olik motståndarens som man vill tro.
Att bedriva kamp i namnet av en identitet förutsätter ett tänkande som, om man drar det till sin spets, har en del oväntade konsekvenser. Den sentida vänsterns version av identitetspolitik har sina rötter i delar av de senaste årtiondenas postmodernistiska och postkoloniala tankegångar, vars centrala angreppspunkt var och är olika former av universalism. Kritiken är fullt förståeligt. Det koloniala projektet skedde till stora delar i namnet av en eller annan universell idé, detsamma gällde de oförrätter som skedde i kommunismens namn, eller i ”frihetens”. Det påstått universella användes här som alibi för en kulturs dominans över en eller flera andra. I en motreaktion (som ju förledet ”post” indikerar) betonas istället de icke-universella och särskilda (”partikulära”) kulturella identiteterna. Hädanefter ska det särskilda skyddas, framför allt annat, säger den postmoderna etiken. Ur detta följer en idé om alla kulturers lika värde, om absolut respekt för den andres sätt att leva.
Idén låter onekligen tilltalande, men har svårsmälta konsekvenser. Den förutsätter nämligen en grundläggande skillnad mellan en kulturell identitet och en annan, en skillnad som utgör gränsen vid vilken respektive kultur måste göra halt. Eftersom ingen universell princip därför kan tillåtas (alla påstått universella idéer är enligt detta synsätt kulturellt specifika, trots att den själv är en universalism) och ingen enskild kultur kan tillåtas bli dominerade, eftersom den då kränker de andra, leder denna tanke, dragen till sin spets, till en värld bestående av en mångfald av identiteter, separerade från varandra. ”Etnopluralism”, som den europeiska nya högern kallar det (vars ideologiska bas betecknande nog kallar sig ”identitärer”). Det som från början var ett program för jämlikhet, slår över i en idé om kulturell apartheid.
Slutsatsen må låta som ett tankens missfoster, men faktum är att just denna idé har fått vägleda doktrinen om multikulturalism i t.ex. Storbritannien (om det har Kenan Malik skrivit upplysande), en multikulturalism som tvingar människor att underordna sig redan bestämda etniska identiteter, och därmed bidrar till att konservera dem. Varje nation för sig, verkar doktrinen säga.
Kanske är det härifrån Linderborgs ”polisära medvetande” får sin näring? Om alla möjliga (i vid bemärkelse) kulturella identiteter förtjänar absolut respekt, måste då inte det offentliga samtalet begränsas just för att inte kränka någon av dessa? Föga förvånande sker detta hela tiden ändå – förbud ber ju om överträdelse.
Hur som helst finns det givetvis reella politiska problem kopplade till specifika identiteter, som därmed måste få uttryckas i sådana termer. Om en viss grupp behandlas på ett visst sätt, har en viss plats i samhällshierarkin på grund av att de har vissa gemensamma attribut, då måste detta väl kunna sägas? Att identifiera är att synliggöra. Men problemet är att detta synliggörande just nu sker med utgångspunkt inte i likheten människor emellan, alltså i det som gör ojämlikheten mellan dem orättfärdig, utan i skillnaden mellan en människa och en annan, mellan en grupp och en annan. Detta tänkande är utmärkande för vår tid, och finns både till vänster och höger.
Om ”solidaritet slår identitet”, som Linderborg uttrycker det, var ligger då solidariteten? Hos en viss klass? Klasskamp är identitetspolitik. Även nationalism är i högsta grad identitetspolitik. Om det är något som förenar vänstern med högern så är det just identitetspolitik. Hos högern är identiteten essentiell. Utan den gemensamma identitet som nationen ger finns inget att kämpa för, nationen är kampens fundament (även om den ibland utvidgas till Europa). Det fascistiska projektet är helt och hållet avhängig en nationell identitetspolitik. Att vänstern istället formulerar sin strid i termer av klass betyder inte att närheten till högern försvinner, tvärtom. Klasskampen delar samhället upp i ett vi och ett dem, i en underförstått bättre och en annan sämre halva. Klasskamp och raskamp är nära besläktade, liksom kampen för den egna nationen. De tar alla spjärn mot, och bedriver kamp utifrån en viss identitet. (Den som vill undersöka sambandet mellan ras- och klasskamp bör läsa Michel Foucaults föreläsningsserie "Samhället måste försvaras".)
Men för vänstern är identitetspolitiken inte essentiell, vänsterns projekt förutsätter inte en viss identitet, åtminstone inte så länge kritiken av det rådande ekonomiska systemet står i fokus och inte klasskampen. För en vänster angelägen om att på riktigt distansera sig från fascismen finns därför skäl att undvika just den logik som vilar mot kamp mellan en eller flera grupper. En svår uppgift eftersom kritiken pekar just mot en klasskonflikt, även om det underliggande systemet är det egentliga problemet (kritiken måste alltså riktas mot kapitalismen, inte kapitalisterna).
Att bedriva kamp i namnet av en identitet förutsätter ett tänkande som, om man drar det till sin spets, har en del oväntade konsekvenser. Den sentida vänsterns version av identitetspolitik har sina rötter i delar av de senaste årtiondenas postmodernistiska och postkoloniala tankegångar, vars centrala angreppspunkt var och är olika former av universalism. Kritiken är fullt förståeligt. Det koloniala projektet skedde till stora delar i namnet av en eller annan universell idé, detsamma gällde de oförrätter som skedde i kommunismens namn, eller i ”frihetens”. Det påstått universella användes här som alibi för en kulturs dominans över en eller flera andra. I en motreaktion (som ju förledet ”post” indikerar) betonas istället de icke-universella och särskilda (”partikulära”) kulturella identiteterna. Hädanefter ska det särskilda skyddas, framför allt annat, säger den postmoderna etiken. Ur detta följer en idé om alla kulturers lika värde, om absolut respekt för den andres sätt att leva.
Idén låter onekligen tilltalande, men har svårsmälta konsekvenser. Den förutsätter nämligen en grundläggande skillnad mellan en kulturell identitet och en annan, en skillnad som utgör gränsen vid vilken respektive kultur måste göra halt. Eftersom ingen universell princip därför kan tillåtas (alla påstått universella idéer är enligt detta synsätt kulturellt specifika, trots att den själv är en universalism) och ingen enskild kultur kan tillåtas bli dominerade, eftersom den då kränker de andra, leder denna tanke, dragen till sin spets, till en värld bestående av en mångfald av identiteter, separerade från varandra. ”Etnopluralism”, som den europeiska nya högern kallar det (vars ideologiska bas betecknande nog kallar sig ”identitärer”). Det som från början var ett program för jämlikhet, slår över i en idé om kulturell apartheid.
Slutsatsen må låta som ett tankens missfoster, men faktum är att just denna idé har fått vägleda doktrinen om multikulturalism i t.ex. Storbritannien (om det har Kenan Malik skrivit upplysande), en multikulturalism som tvingar människor att underordna sig redan bestämda etniska identiteter, och därmed bidrar till att konservera dem. Varje nation för sig, verkar doktrinen säga.
Kanske är det härifrån Linderborgs ”polisära medvetande” får sin näring? Om alla möjliga (i vid bemärkelse) kulturella identiteter förtjänar absolut respekt, måste då inte det offentliga samtalet begränsas just för att inte kränka någon av dessa? Föga förvånande sker detta hela tiden ändå – förbud ber ju om överträdelse.
Hur som helst finns det givetvis reella politiska problem kopplade till specifika identiteter, som därmed måste få uttryckas i sådana termer. Om en viss grupp behandlas på ett visst sätt, har en viss plats i samhällshierarkin på grund av att de har vissa gemensamma attribut, då måste detta väl kunna sägas? Att identifiera är att synliggöra. Men problemet är att detta synliggörande just nu sker med utgångspunkt inte i likheten människor emellan, alltså i det som gör ojämlikheten mellan dem orättfärdig, utan i skillnaden mellan en människa och en annan, mellan en grupp och en annan. Detta tänkande är utmärkande för vår tid, och finns både till vänster och höger.
Om ”solidaritet slår identitet”, som Linderborg uttrycker det, var ligger då solidariteten? Hos en viss klass? Klasskamp är identitetspolitik. Även nationalism är i högsta grad identitetspolitik. Om det är något som förenar vänstern med högern så är det just identitetspolitik. Hos högern är identiteten essentiell. Utan den gemensamma identitet som nationen ger finns inget att kämpa för, nationen är kampens fundament (även om den ibland utvidgas till Europa). Det fascistiska projektet är helt och hållet avhängig en nationell identitetspolitik. Att vänstern istället formulerar sin strid i termer av klass betyder inte att närheten till högern försvinner, tvärtom. Klasskampen delar samhället upp i ett vi och ett dem, i en underförstått bättre och en annan sämre halva. Klasskamp och raskamp är nära besläktade, liksom kampen för den egna nationen. De tar alla spjärn mot, och bedriver kamp utifrån en viss identitet. (Den som vill undersöka sambandet mellan ras- och klasskamp bör läsa Michel Foucaults föreläsningsserie "Samhället måste försvaras".)
Men för vänstern är identitetspolitiken inte essentiell, vänsterns projekt förutsätter inte en viss identitet, åtminstone inte så länge kritiken av det rådande ekonomiska systemet står i fokus och inte klasskampen. För en vänster angelägen om att på riktigt distansera sig från fascismen finns därför skäl att undvika just den logik som vilar mot kamp mellan en eller flera grupper. En svår uppgift eftersom kritiken pekar just mot en klasskonflikt, även om det underliggande systemet är det egentliga problemet (kritiken måste alltså riktas mot kapitalismen, inte kapitalisterna).
Trots detta är det inte lätt att kritisera den identitetspolitiska hållningen, inte främst på grund av ett ”polisiärt” debattklimat, som Åsa Linderborg uttrycker det, utan för att identitetspolitik är en strategi förbehållen grupper som av en eller annan anledning upplever sig vara förtryckta. Att medvetandegöra sig som grupp, genom att påvisa och i högre grad än tidigare anta en gemensam identitet, är ett viktigt och förmodligen oundvikligt inslag i förtryckta gruppers kamp för erkännande och rättvisa. Historien är full av exempel på det. Men till slut riskerar den tolerans man kräver för den egna gruppen att slå över i intolerans mot andra. Historien är full av exempel också på det. Aggression mot andra kulturella gemenskaper, även om felet inte är deras, verkar osvikligt uppstå så fort det finns en tillräckligt stark bindning vid en kollektiv identitet, oavsett om det gäller nation, ras eller klass. Identitetspolitik är kanske nödvändig ibland, men ett projekt som slutligen måste överges, förutsatt att något slags separatism inte är det som önskas i slutändan (den som läst Frantz Fanon förstår problematiken).
Den som vill någon annanstans, mot en sant gemensam värld, måste till sist höja blicken, från de mångfaldiga identiteternas frigörelse till det som är gemensamt för alla, från kampen för det särskilda till de globala kamperna, de som gäller hela mänskligheten, som är universella. Sådana finns det gott om.
