Identitetspolitik: länken mellan vänster och höger

Nu när den nybildade regeringen precis fällts av ett ”socialkonservativt” och nationalistiskt parti, varför ytterligare ett inlägg om identitetspolitik? För att dessa två företeelser hänger ihop. Det viktigaste med Åsa Linderborgs text, som kopplade samman identitetspolitik med ett ”polisiärt medvetande”, var att den föreskrev vänstern en nödvändig dos självkritik. Om man på allvar vill analysera den ideologi som råder för tillfället, då kan inte den man själv gladeligen befinner sig inom undantas. Kanske är den inte är så olik motståndarens som man vill tro.

Att bedriva kamp i namnet av en identitet förutsätter ett tänkande som, om man drar det till sin spets, har en del oväntade konsekvenser. Den sentida vänsterns version av identitetspolitik har sina rötter i delar av de senaste årtiondenas postmodernistiska och postkoloniala tankegångar, vars centrala angreppspunkt var och är olika former av universalism. Kritiken är fullt förståeligt. Det koloniala projektet skedde till stora delar i namnet av en eller annan universell idé, detsamma gällde de oförrätter som skedde i kommunismens namn, eller i ”frihetens”. Det påstått universella användes här som alibi för en kulturs dominans över en eller flera andra. I en motreaktion (som ju förledet ”post” indikerar) betonas istället de icke-universella och särskilda (”partikulära”) kulturella identiteterna. Hädanefter ska det särskilda skyddas, framför allt annat, säger den postmoderna etiken. Ur detta följer en idé om alla kulturers lika värde, om absolut respekt för den andres sätt att leva.

Idén låter onekligen tilltalande, men har svårsmälta konsekvenser. Den förutsätter nämligen en grundläggande skillnad mellan en kulturell identitet och en annan, en skillnad som utgör gränsen vid vilken respektive kultur måste göra halt. Eftersom ingen universell princip därför kan tillåtas (alla påstått universella idéer är enligt detta synsätt kulturellt specifika, trots att den själv är en universalism) och ingen enskild kultur kan tillåtas bli dominerade, eftersom den då kränker de andra, leder denna tanke, dragen till sin spets, till en värld bestående av en mångfald av identiteter, separerade från varandra. ”Etnopluralism”, som den europeiska nya högern kallar det (vars ideologiska bas betecknande nog kallar sig ”identitärer”). Det som från början var ett program för jämlikhet, slår över i en idé om kulturell apartheid.

Slutsatsen må låta som ett tankens missfoster, men faktum är att just denna idé har fått vägleda doktrinen om multikulturalism i t.ex. Storbritannien (om det har Kenan Malik skrivit upplysande), en multikulturalism som tvingar människor att underordna sig redan bestämda etniska identiteter, och därmed bidrar till att konservera dem. Varje nation för sig, verkar doktrinen säga.

Kanske är det härifrån Linderborgs ”polisära medvetande” får sin näring? Om alla möjliga (i vid bemärkelse) kulturella identiteter förtjänar absolut respekt, måste då inte det offentliga samtalet begränsas just för att inte kränka någon av dessa? Föga förvånande sker detta hela tiden ändå – förbud ber ju om överträdelse. 

Hur som helst finns det givetvis  reella politiska problem kopplade till specifika identiteter, som därmed måste få uttryckas i sådana termer. Om en viss grupp behandlas på ett visst sätt, har en viss plats i samhällshierarkin på grund av att de har vissa gemensamma attribut, då måste detta väl kunna sägas? Att identifiera är att synliggöra. Men problemet är att detta synliggörande just nu sker med utgångspunkt inte i likheten människor emellan, alltså i det som gör ojämlikheten mellan dem orättfärdig, utan i skillnaden mellan en människa och en annan, mellan en grupp och en annan. Detta tänkande är utmärkande för vår tid, och finns både till vänster och höger.

Om ”solidaritet slår identitet”, som Linderborg uttrycker det, var ligger då solidariteten? Hos en viss klass? Klasskamp är identitetspolitik. Även nationalism är i högsta grad identitetspolitik. Om det är något som förenar vänstern med högern så är det just identitetspolitik. Hos högern är identiteten essentiell. Utan den gemensamma identitet som nationen ger finns inget att kämpa för, nationen är kampens fundament (även om den ibland utvidgas till Europa). Det fascistiska projektet är helt och hållet avhängig en nationell identitetspolitik. Att vänstern istället formulerar sin strid i termer av klass betyder inte att närheten till högern försvinner, tvärtom. Klasskampen delar samhället upp i ett vi och ett dem, i en underförstått bättre och en annan sämre halva. Klasskamp och raskamp är nära besläktade, liksom kampen för den egna nationen. De tar alla spjärn mot, och bedriver kamp utifrån en viss identitet. (Den som vill undersöka sambandet mellan ras- och klasskamp bör läsa Michel Foucaults föreläsningsserie "Samhället måste försvaras".)

Men för vänstern är identitetspolitiken inte essentiell, vänsterns projekt förutsätter inte en viss identitet, åtminstone inte så länge kritiken av det rådande ekonomiska systemet står i fokus och inte klasskampen. För en vänster angelägen om att på riktigt distansera sig från fascismen finns därför skäl att undvika just den logik som vilar mot kamp mellan en eller flera grupper. En svår uppgift eftersom kritiken pekar just mot en klasskonflikt, även om det underliggande systemet är det egentliga problemet (kritiken måste alltså riktas mot kapitalismen, inte kapitalisterna).

Trots detta är det inte lätt att kritisera den identitetspolitiska hållningen, inte främst på grund av ett ”polisiärt” debattklimat, som Åsa Linderborg uttrycker det, utan för att identitetspolitik är en strategi förbehållen grupper som av en eller annan anledning upplever sig vara förtryckta. Att medvetandegöra sig som grupp, genom att påvisa och i högre grad än tidigare anta en gemensam identitet, är ett viktigt och förmodligen oundvikligt inslag i förtryckta gruppers kamp för erkännande och rättvisa. Historien är full av exempel på det. Men till slut riskerar den tolerans man kräver för den egna gruppen att slå över i intolerans mot andra. Historien är full av exempel också på det. Aggression mot andra kulturella gemenskaper, även om felet inte är deras, verkar osvikligt uppstå så fort det finns en tillräckligt stark bindning vid en kollektiv identitet, oavsett om det gäller nation, ras eller klass. Identitetspolitik är kanske nödvändig ibland, men ett projekt som slutligen måste överges, förutsatt att något slags separatism inte är det som önskas i slutändan (den som läst Frantz Fanon förstår problematiken).

Den som vill någon annanstans, mot en sant gemensam värld, måste till sist höja blicken, från de mångfaldiga identiteternas frigörelse till det som är gemensamt för alla, från kampen för det särskilda till de globala kamperna, de som gäller hela mänskligheten, som är universella. Sådana finns det gott om.

Ska man säga män?

Det verkar ha blivit vanligt att byta ut ”man” mot ”en”. Anledningen till det är förstås att pronomenet ”man”, som i folk i allmänhet, också betyder ”man” som i människa av manligt kön. Jag är inte den som suckar högljutt över den saken, tvärtom, språk förändras, nya begrepp införs ständigt, antingen för att de bättre svarar mot det de pekar mot, eller för att de tvärtom bryter med den rådande ordningen, för att verka förändrande på den. Däremot vill jag gärna försöka förstå vad det innebär att byta ut ”man” mot ”en”. 

Pronomenet ”man” är generaliserande, gör anspråk på en allmänhet. Problemet är förstås att det låter och stavas likadant som ordet för en människa av maskulint kön; de är homonymer. För att undvika det obekväma i att använda en generalisering för människa som på samma gång pekar mot en av mänsklighetens två hälfter kan alltså istället ”en” användas, som ju funkar rätt bra. Men det finns något trassligt med det, som det redan getts flera exempel på i den här texten: om pronomenet ”man” byts ut, borde inte ord som ”allmänhet” och ”människa” också ersättas, i konsekvensens namn? För om ”man”, i meningen människa i allmänhet, hänger samman med människa av maskulint kön, då borde väl också begreppet ”människa” göra det, eftersom det innehåller ordet ”män”? För det är väl inte bara på grund av ljudet som ordet ”man”, i den förra bemärkelsen, ersätts? Massor av ord ljuder ju likadant, men har ändå helt olika meningar. För min egen del skulle jag aldrig förknippa ”människa”, eller ens pronomenet ”man”, med ”män”. Men det viktiga här, kan man hävda, är ju strukturen, hur ett ord förhåller sig strukturellt till ett annat, och då spelar den subjektiva förknippningen mindre roll. Antagandet att språkets struktur svarar mot en social struktur är dessutom hela anledningen till idén om att ersätta eller införa nya ord i språket; utan språkstruktur skulle orden inte ha något att ta spjärn mot, inte kunna fungera som kilar.

Frågan kvarstår: om pronomenet ”man” ersätts, borde inte också ”människa” ersättas? Men syftar verkligen ”människa” på män? Skulle det inte gå att istället vända på resonemanget? Oavsett etymologin, som är mångtydig, betecknar ordet ”människa” en mänsklig varelse av obestämt kön, det är nog de flesta överens om; ”människa” har som begrepp inget genus. Går det då inte att tänka sig att såväl ”män” som båda formerna av ”man” avletts ur ordet ”människa”? Om det nu är så – och det verkar inte särskilt långsökt, i engelskan är det ju verkligen så, där ”man” och ”men” fortfarande betecknar både ”människan” och ”män” – kan det inte vara så att dessa ord ”ursprungligen” (ja, jag vet) också syftade på människa i allmänhet, men att denna människa, inkluderad i den offentlighet som ”man” pekar mot, var en man? Uteslutningen av kvinnor från gemensamma sammanslutningar, politiken, filosofin, skolorna (som ju är väl dokumenterad, åtminstone från antiken och framåt, om än mestadels ”negativt”) skulle i sådana fall förskjutit betydelsen av ”man” och ”män” från människa i allmänhet till människa av maskulint kön. Detta skulle också kunna säga en del om begreppsparen ”man” och ”kvinna”, nämligen att de inte är symmetriska i förhållande till varandra. Om ”man” är en avledning ur ”människa” skulle i sådana fall ”kvinna”, liksom ”women” vara begrepp som skiljer ut varelser av feminint kön från människorna i allmänhet, det vill säga männen. ”Man” är någon som tillhör mänskligheten, "kvinna" är ett undantag. Det går att dra resonemanget längre, om man så vill, och det har ju gjorts, av sådana som t.ex. Simone de Beauvoir och Luce Irigaray, som båda på olika grunder hävdar just att kvinnor är undantag (och det är inte särskilt svårt att hitta bekräftelse på detta i vardagen; går det till exempel att klä ett barn neutralt, är det inte så att det neutrala alltid mer eller mindre är pojkigt, medan det flickiga liksom är en avvikelse, eller något extra?). Om nu ”kvinna” uteslutande betecknar människa av feminint kön, medan ”man” betecknar både människa i allmänhet och människa av maskulint kön, borde då inte substantivet ”man” som i människa av maskulint kön bytas ut snarare än pronomenet ”man”, som i människa i allmänhet? Istället för ”man”, varför inte ”hanne”? Ha, kvinnor och hannar! De förhåller sig åtminstone mer symmetriskt till varandra än kvinnor och män. (Oj, det var hemskt jobbigt att inte säga ”man”, men nu börjar jag igen.)

Om oförenlighet och debatten kring ”Liten skär och alla små brokiga"

Går det att ha rätt och fel samtidigt? Debatten om ”Liten skär och alla små brokiga” sliter i en från flera håll. Åtminstone i mig, förmodligen för att jag vill göra rätt och en vit västerlänning; skulden gör sig påmind, vill avtvinga mig något. Men det går inte att bli av med den, kan inte riktigt välja, känner mig inte tillfreds med vare sig det ena eller det andra. Kan det vara så att debatten innehåller två perspektiv, båda föregivet antirasistiska, som när de ställs mot varandra ändå inte kan förenas? Kan det i så fall förklara något om varför debatten är så het? Och om svårigheten att välja?

Att Stina Wirséns framställning av ett svart barn påminner om de rasistiska klichéerna, blackface, golliwog osv. säger nog få emot. Ur ett perspektiv, det som startade debatten, är bilden i Wirséns film helt enkelt en upprepning av de rasistiska nidbilder vita västerlänningar använt sig av och spridit om svarta människor, om afrikaner. En upprepning som påminner om och upprätthåller den rasism som fortfarande existerar: uteslutningen från det svenska, från offentligheten, bostadssegregeringen, hänvisningen till lågavlönade skitjobb, den påtvingade assimilationen och urholkningen av det egna, den alltjämt pågående (post)koloniala exploateringen av Afrika (Lundin Oil), de mediala framställningarna av stökiga ”invandrare”... Dessutom, som om det inte vore nog, blir påminnelserna om detta ofta massivt nedslagna av en vit kulturelit, som Ylva Habel påpekar.

Ur ett annat perspektiv kan man hävda att Wirsén lyfter nidbilden från ett historiskt sammanhang och sätter den i ett annat, förvandlar den från objekt till subjekt, från en kliché till en människa med innehåll, som du och jag. Bilden är en upprepning, men med en skillnad: nidbilden ges ansikte och får delta i samma värld på samma villkor som alla andra; den rasistiska stereotypen vänd till sin motsats, klichéns generalitet upplöst i mänsklig specificitet. (Jag har inte sett filmen, men det är så argumentet lyder.) En typisk mångfaldsskildring och ett exemplariskt multikulturtänkande: alla, oavsett färg, kön, sexualitet, sida vid sida. Västerländsk antirasism, så ser den ut. Och det är uppenbarligen så den uppfattas av många västerlänningar, åtminstone från medelklassen (Ulf Stark, Sherlot Jonsson).

Vem har rätt? Går det att välja? Multikulturalismen har förstås sina problem, någonstans måste ju en gräns alltid dras, någonstans uppstår alltid en konflikt mellan hur jag ordnar min värld och du din. Att älska sin nästa är, om än eftersträvansvärt, kanske inte alltid möjligt. Det faktum att spelplanen är svenskt, västerländsk, komplicerar saken. Att leva i en mångkultur, den mångkultur vita antirasister drömmer om, med en västerländsk vit fond, mot vilken inget avvikande utom färgen får avteckna sig; alla brokiga ihop, men på västerländska villkor, under en vit rationalitet. Men i grund och botten, på ett mellanmänskligt plan, på dagis, på skolan, på jobbet, visst är det något att sträva efter, att leva sida vid sida med alla människor, trots att de inte är som en själv? Uppmaningen att se bortom kategorierna, färgen, härkomsten, könet, sexualiteten, till förmån för det som förenar mig med dig, den uppmaning Wirséns sagovärld åtminstone verkar försöka lyda under, den är svår att inte skriva under på.

Men precis samma uppmaning ligger bakom också det perspektiv som hävdar att ”Liten skär och alla små brokiga” är rasistisk, det som fokuserar på framställningens släktskap med västerlandets koloniala historia. Det kategoriska och instrumentella förnuft med vilket det vita västerlandet har satt sig över "färgade" människor, det är mot detta kritiken till sist riktar sig.

Ändå verkar dessa perspektiv, i debatt med varandra, vara oförenliga. Kanske utgår de från två olika sammanhang, två olika mått, som ger upphov till två sinsemellan inkommensurabla formuleringar gällande en och samma bild? Ett perspektiv som mäter Wirséns avbildning mot en månghundraårig historia av rasförtyck, ett annat som mäter den mot ett dagsaktuellt västerländskt mångfaldstänkande. Det handlar om samma sak, men ändå inte. Kan båda perspektiven erkännas, från båda håll, tillåtas att samexistera snarare än att tvingas mot upplösning?

Problemet är förstås att de underordnade, i detta fall den svarta minoritet som bor i Sverige, med fyrahundra år av förtryck och slaveri delvis men inte alls helt bakom sig, måste ges en röst, måste få höras. Detta perspektiv måste ges erkännande, även om det står i motsättning till den västerländska rationalitet som säger att Wirséns skildringar är antirasistiska. För det tillhör ett folk som varit tystat, länge, av oss. Inte av dig kanske, men av de historiska strukturer du och jag lever igenom; strukturer som finns kvar, om än i andra och mer dolda former, och som ständigt måste påminnas om.

Å andra sidan får inte heller den västerländska antirasism som Wirsén representerar helt trängas bort. Den måste erkännas för vad den är, synas i sömmarna, diskuteras. Om detta perspektiv bortses från missar man förmodligen en orsak till varför konflikten blivit som den blivit. När Wirséns film, eller affisch snarare, anklagades för rasism, kom motreaktionerna mestadels från mångkulturivrare, antirasister. Men dessa kan inte alltid skiljas från dem som höjer rösten mot mångkultur, mot invandring, som vill bevara Sverige svenskt.

Att helt bortse från den västerländska multikulturmodellen är att göra rasisterna en tjänst. Men ett högljutt försvar av den, utan hänsyn till de alltjämt existerande rasistiska strukturerna, och de människor som faktiskt lider under dem, är att återigen kväsa den underordnades röst i namn av en överordnad västerländsk rationalitet.