Om oförenlighet och debatten kring ”Liten skär och alla små brokiga"

Går det att ha rätt och fel samtidigt? Debatten om ”Liten skär och alla små brokiga” sliter i en från flera håll. Åtminstone i mig, förmodligen för att jag vill göra rätt och en vit västerlänning; skulden gör sig påmind, vill avtvinga mig något. Men det går inte att bli av med den, kan inte riktigt välja, känner mig inte tillfreds med vare sig det ena eller det andra. Kan det vara så att debatten innehåller två perspektiv, båda föregivet antirasistiska, som när de ställs mot varandra ändå inte kan förenas? Kan det i så fall förklara något om varför debatten är så het? Och om svårigheten att välja?

Att Stina Wirséns framställning av ett svart barn påminner om de rasistiska klichéerna, blackface, golliwog osv. säger nog få emot. Ur ett perspektiv, det som startade debatten, är bilden i Wirséns film helt enkelt en upprepning av de rasistiska nidbilder vita västerlänningar använt sig av och spridit om svarta människor, om afrikaner. En upprepning som påminner om och upprätthåller den rasism som fortfarande existerar: uteslutningen från det svenska, från offentligheten, bostadssegregeringen, hänvisningen till lågavlönade skitjobb, den påtvingade assimilationen och urholkningen av det egna, den alltjämt pågående (post)koloniala exploateringen av Afrika (Lundin Oil), de mediala framställningarna av stökiga ”invandrare”... Dessutom, som om det inte vore nog, blir påminnelserna om detta ofta massivt nedslagna av en vit kulturelit, som Ylva Habel påpekar.

Ur ett annat perspektiv kan man hävda att Wirsén lyfter nidbilden från ett historiskt sammanhang och sätter den i ett annat, förvandlar den från objekt till subjekt, från en kliché till en människa med innehåll, som du och jag. Bilden är en upprepning, men med en skillnad: nidbilden ges ansikte och får delta i samma värld på samma villkor som alla andra; den rasistiska stereotypen vänd till sin motsats, klichéns generalitet upplöst i mänsklig specificitet. (Jag har inte sett filmen, men det är så argumentet lyder.) En typisk mångfaldsskildring och ett exemplariskt multikulturtänkande: alla, oavsett färg, kön, sexualitet, sida vid sida. Västerländsk antirasism, så ser den ut. Och det är uppenbarligen så den uppfattas av många västerlänningar, åtminstone från medelklassen (Ulf Stark, Sherlot Jonsson).

Vem har rätt? Går det att välja? Multikulturalismen har förstås sina problem, någonstans måste ju en gräns alltid dras, någonstans uppstår alltid en konflikt mellan hur jag ordnar min värld och du din. Att älska sin nästa är, om än eftersträvansvärt, kanske inte alltid möjligt. Det faktum att spelplanen är svenskt, västerländsk, komplicerar saken. Att leva i en mångkultur, den mångkultur vita antirasister drömmer om, med en västerländsk vit fond, mot vilken inget avvikande utom färgen får avteckna sig; alla brokiga ihop, men på västerländska villkor, under en vit rationalitet. Men i grund och botten, på ett mellanmänskligt plan, på dagis, på skolan, på jobbet, visst är det något att sträva efter, att leva sida vid sida med alla människor, trots att de inte är som en själv? Uppmaningen att se bortom kategorierna, färgen, härkomsten, könet, sexualiteten, till förmån för det som förenar mig med dig, den uppmaning Wirséns sagovärld åtminstone verkar försöka lyda under, den är svår att inte skriva under på.

Men precis samma uppmaning ligger bakom också det perspektiv som hävdar att ”Liten skär och alla små brokiga” är rasistisk, det som fokuserar på framställningens släktskap med västerlandets koloniala historia. Det kategoriska och instrumentella förnuft med vilket det vita västerlandet har satt sig över "färgade" människor, det är mot detta kritiken till sist riktar sig.

Ändå verkar dessa perspektiv, i debatt med varandra, vara oförenliga. Kanske utgår de från två olika sammanhang, två olika mått, som ger upphov till två sinsemellan inkommensurabla formuleringar gällande en och samma bild? Ett perspektiv som mäter Wirséns avbildning mot en månghundraårig historia av rasförtyck, ett annat som mäter den mot ett dagsaktuellt västerländskt mångfaldstänkande. Det handlar om samma sak, men ändå inte. Kan båda perspektiven erkännas, från båda håll, tillåtas att samexistera snarare än att tvingas mot upplösning?

Problemet är förstås att de underordnade, i detta fall den svarta minoritet som bor i Sverige, med fyrahundra år av förtryck och slaveri delvis men inte alls helt bakom sig, måste ges en röst, måste få höras. Detta perspektiv måste ges erkännande, även om det står i motsättning till den västerländska rationalitet som säger att Wirséns skildringar är antirasistiska. För det tillhör ett folk som varit tystat, länge, av oss. Inte av dig kanske, men av de historiska strukturer du och jag lever igenom; strukturer som finns kvar, om än i andra och mer dolda former, och som ständigt måste påminnas om.

Å andra sidan får inte heller den västerländska antirasism som Wirsén representerar helt trängas bort. Den måste erkännas för vad den är, synas i sömmarna, diskuteras. Om detta perspektiv bortses från missar man förmodligen en orsak till varför konflikten blivit som den blivit. När Wirséns film, eller affisch snarare, anklagades för rasism, kom motreaktionerna mestadels från mångkulturivrare, antirasister. Men dessa kan inte alltid skiljas från dem som höjer rösten mot mångkultur, mot invandring, som vill bevara Sverige svenskt.

Att helt bortse från den västerländska multikulturmodellen är att göra rasisterna en tjänst. Men ett högljutt försvar av den, utan hänsyn till de alltjämt existerande rasistiska strukturerna, och de människor som faktiskt lider under dem, är att återigen kväsa den underordnades röst i namn av en överordnad västerländsk rationalitet.