Pronomenet ”man” är generaliserande, gör anspråk på en allmänhet. Problemet är förstås att det låter och stavas likadant som ordet för en människa av maskulint kön; de är homonymer. För att undvika det obekväma i att använda en generalisering för människa som på samma gång pekar mot en av mänsklighetens två hälfter kan alltså istället ”en” användas, som ju funkar rätt bra. Men det finns något trassligt med det, som det redan getts flera exempel på i den här texten: om pronomenet ”man” byts ut, borde inte ord som ”allmänhet” och ”människa” också ersättas, i konsekvensens namn? För om ”man”, i meningen människa i allmänhet, hänger samman med människa av maskulint kön, då borde väl också begreppet ”människa” göra det, eftersom det innehåller ordet ”män”? För det är väl inte bara på grund av ljudet som ordet ”man”, i den förra bemärkelsen, ersätts? Massor av ord ljuder ju likadant, men har ändå helt olika meningar. För min egen del skulle jag aldrig förknippa ”människa”, eller ens pronomenet ”man”, med ”män”. Men det viktiga här, kan man hävda, är ju strukturen, hur ett ord förhåller sig strukturellt till ett annat, och då spelar den subjektiva förknippningen mindre roll. Antagandet att språkets struktur svarar mot en social struktur är dessutom hela anledningen till idén om att ersätta eller införa nya ord i språket; utan språkstruktur skulle orden inte ha något att ta spjärn mot, inte kunna fungera som kilar.
Frågan kvarstår: om pronomenet ”man” ersätts, borde inte också ”människa” ersättas? Men syftar verkligen ”människa” på män? Skulle det inte gå att istället vända på resonemanget? Oavsett etymologin, som är mångtydig, betecknar ordet ”människa” en mänsklig varelse av obestämt kön, det är nog de flesta överens om; ”människa” har som begrepp inget genus. Går det då inte att tänka sig att såväl ”män” som båda formerna av ”man” avletts ur ordet ”människa”? Om det nu är så – och det verkar inte särskilt långsökt, i engelskan är det ju verkligen så, där ”man” och ”men” fortfarande betecknar både ”människan” och ”män” – kan det inte vara så att dessa ord ”ursprungligen” (ja, jag vet) också syftade på människa i allmänhet, men att denna människa, inkluderad i den offentlighet som ”man” pekar mot, var en man? Uteslutningen av kvinnor från gemensamma sammanslutningar, politiken, filosofin, skolorna (som ju är väl dokumenterad, åtminstone från antiken och framåt, om än mestadels ”negativt”) skulle i sådana fall förskjutit betydelsen av ”man” och ”män” från människa i allmänhet till människa av maskulint kön. Detta skulle också kunna säga en del om begreppsparen ”man” och ”kvinna”, nämligen att de inte är symmetriska i förhållande till varandra. Om ”man” är en avledning ur ”människa” skulle i sådana fall ”kvinna”, liksom ”women” vara begrepp som skiljer ut varelser av feminint kön från människorna i allmänhet, det vill säga männen. ”Man” är någon som tillhör mänskligheten, "kvinna" är ett undantag. Det går att dra resonemanget längre, om man så vill, och det har ju gjorts, av sådana som t.ex. Simone de Beauvoir och Luce Irigaray, som båda på olika grunder hävdar just att kvinnor är undantag (och det är inte särskilt svårt att hitta bekräftelse på detta i vardagen; går det till exempel att klä ett barn neutralt, är det inte så att det neutrala alltid mer eller mindre är pojkigt, medan det flickiga liksom är en avvikelse, eller något extra?). Om nu ”kvinna” uteslutande betecknar människa av feminint kön, medan ”man” betecknar både människa i allmänhet och människa av maskulint kön, borde då inte substantivet ”man” som i människa av maskulint kön bytas ut snarare än pronomenet ”man”, som i människa i allmänhet? Istället för ”man”, varför inte ”hanne”? Ha, kvinnor och hannar! De förhåller sig åtminstone mer symmetriskt till varandra än kvinnor och män. (Oj, det var hemskt jobbigt att inte säga ”man”, men nu börjar jag igen.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar